Jag är en av de få nu levande som är född hemma i min mors säng. Jag föddes klockan åtta på morgonen den 23 april 1937, på andra våningen i prästgården i Sjötofta i södra Västergötland, dåvarande Älvsborgs län. Det var dramatiskt, har det sagts. Provinsialläkaren hade blodförgiftning i ett finger och ville inte röra mig med det fingret. Han fumlade och tappade mig som nyfödd med huvudet före rätt ner i golvet.

Min far Ivar var komminister i Sjötofta. Han blev senare kyrko-herde i Tranemo och var hela sin prästgärning i Tranemo pastorat så när som på några månader efter prästvigningen. Jag växte upp i Sjötofta prästgård med min mor Eva och mina systrar Ingegerd och Margareta. Morfar pensionerades som stins i Tranemo 1943 och bodde hos oss till sin död 1956. Han lärde mig fiska. Vi satt varje kväll och spelade schack eller bräde.

1963 gifte jag mig med Marita och har två barn, Jesper född 1966, och Sofia, född 1970. Jag har fyra barnbarn, Jonatan, född 1996, Samuel, född 1999, Agnes, född 2000 och Simon född 2003. Jag har döpt alla utom Sofia för vid hennes dop var jag så hes att jag inte kunde tala. Jag bar henne till dopet i stället.

*

Efter två år vid Fjellstedtska skolan i Uppsala 1952 – 1954 började jag gymnasiet i Borås. Jag tog studenten där 1958, gjorde militärtjänst vid Flygvapnet i Karlsborg 1958 – 59 som radar-observatör och började sedan läsa teologi i Uppsala. Jag tog Teol kand 1963, Fil mag i teologi och historia 1964, Teol lic 1968 och disputerade för Teol doktorsgraden i kyrkohistoria och blev docent i januari 1971. Min avhandling "Toward a World Lutheran Communion" behandlar kyrkliga enhetssträvanden inom världs-lutherdomen efter 1:a världskriget. Jag var tjänstgörande docent vårterminen 1971 vid Uppsala universitet.

*

28 december 1964 prästvigdes jag i Göteborg av Bo Giertz. ”Ut ur Egypten kallade jag min son” var hans utgångsord för prästvig-ningstalet, men så har det inte alltid känts, ibland snarare mot-satsen. Under avhandlingsarbetet tjänstgjorde jag varje sommar som präst i ett antal pastorat i Kinds kontrakt av Göteborgs stift.  Efter en termin som tjänstgörande docent blev jag hösten 1971 kyrkoadjunkt i Helga Trefaldighet, året därefter komminister och när församlingen 1 januari 1974 delades blev jag Gottsundas förste kyrkoherde. Olof Sundby utsåg mig till preses vid präst-mötet i Uppsala 1980. Min prästmötesavhandling behandlade konfirmationen i kyrkans liv.

*

1977 kallades jag som direktor till Ersta diakonianstalt i Stockholm. Jag tillträdde i januari 1978 och stannade till 1987. 1986 hade jag blivit biskop i Karlstad. I Karlstad fortsatte jag att engagera mig i ekumeniken dock inte teoretiskt-teologiskt som i avhandlingen, utan praktiskt-kyrkligt. Jag inspirerade stiftet till ett system med vänstift inom varje stor kyrkotradition, Hamar, Rostock och Dar es Salaam inom lutherdomen, Novgorod inom den rysk-ortodoxa kyrkan, Chelmsford inom den anglikanska kyrkan samt Rom inom den romersk-katolska kyrkan.

Sedan 20 år är jag god vän med en karismatisk kyrkoherde i Roms city, don Pietro Sigurano. Han fick stiftsledningens uppdrag att på Roms stifts vägnar utveckla vänstiftsrelationer med Karlstads stift. De reella ledarna av Roms stift, direkt under påven, Camillo kardinal Ruini och ärkebiskop Cesare Nosiglia, besökte vid olika tillfällen Karlstad. De som på Johannes Paulus II:s tid stod närmast under påven i stiftet Rom har accepterat mig som en av dem trots min syn på bland annat kvinnliga präster och homosexualitet. Varje år från 1995 träffade jag Johannes Paulus II så länge han orkade.

*

1971 – 79 var jag av Biskopsmötet utsedd att delta i Nordisch-deutsch Kirchenkonvent (ett kontaktorgan med kyrkorna i DDR), 1986 – 1991 var jag ordförande i Svenska kyrkans invandrar- och flyktingkommitté, 1988 – 1991 ordförande i den ekumeniska AIDS-kommittén,  1991 – 1997 ledamot i flyktingpolitiska rådet vid Arbetsmarknadsdepartementet, 1995 – 2002 ordförande i kommittén för samtal med koptiska kyrkan i Egypten, 1995 – 1999 ledamot i Högskolestyrelsen för Hälsohögskolan i Karlstad. 1 oktober 2008 utsågs jag av regeringen till ordförande i Svenska institutet i Alexandria.

Jag har varit lärare på Försvarets läroverk i Uppsala. Bland mili-tära uppdrag jag haft kan nämnas att jag var fältbiskop (ÖB:s rådgivare i andliga frågor) 1987 – 1994 samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin sedan 1992.

Jag var redaktör för svensk Kyrkotidning 1971 – 1983, ord-förande i styrelsen för SKT från 1994 och alltjämt, ordförande för Ersta diakonisällskap 1987 – 2002. Min vän Jan Arvid Hellström och jag tog initiativ till bevakning av tidsandan inför tusenårs-skiftet och jag blev sammankallande i biskopsmötets millenie-kommitté sedan 1995. Jan Arvid Hellström efterträddes 1996 av Claes-Bertil Ytterberg.

Jag talar norska, danska, engelska, tyska, franska och italienska samt läser dessutom latin, spanska och holländska någorlunda hjälpligt.

*

1997 grundade jag tillsammans med Susanne Wigorts Yngvesson, Sune Lundh och Kenneth Birath ett Centrum för samtidsanalys (www.samtidsanalys.nu) vid Ersta-Sköndals högskola. I Cfs, som nu är en religiöst, ekonomiskt och politskt  helt fristående ideell förening, är jag nu direktor och arbetande styrelseordförande.  forts. –––>

Februari 2011.

–––> forts.:  Efter pensioneringen från biskopsämbetet i Karlstad har jag varit vikarierande komminister på deltid i Nacka 2002 – 2010, bland annat distriktspräst i Fisksätra och Älta. Jag har vidare haft ansvaret för församlingens dialog med de romerska katolikerna, muslimerna och tidsandan. Dialogen med tidsandan försökte jag bland annat genomföra genom seminariekvällar i Nacka försam-lingshem på temat I gränslandet. Jag har huvudsakligen ägnat mig åt samtal om populärvetenskapliga fenomen och paranormala erfarenheter.

Dialogen med muslimerna har lett till projekteringen av ett gemen-samt Guds hus i Fisksätra, där muslimernas moské och de kristnas kyrka skulle finns under gemensamt tak om än i olika rum. Centrum för samtidsanalys är delaktigt i detta projekt och har haft ansvaret för att ta fram en gemensam värdegrund som kan ge företrädare för de tre andliga traditionerna en gemensam plattform i mötet. Ett förstadium till denna ekumeniska samvaro togs 2009 då rådgiv-ningscentret Källan kunde invigas, för stöd och råd i första hand till muslimska kvinnor. Källan är ett samprojekt mellan Nacka försam-ling, S:t Konrads katolska församling, islamska kulturföreningen i Fisksätra samt Stadsmissionen.

*

Jag har undervisat i kyrkohistoria på akademisk nivå sedan 1966. Som kyrkohistoriker har jag varit speciellt intresserad av paradigm-skiften i kyrkans och människans historia. Paradigmskiftena är kaotiska, svåra att strukturera och återspeglar att tänkandet föränd-rats på ett djupgående sätt.

Den kyrkliga traditionen är intressant bland annat därför att det är den enda institutionen från romarriket som ännu lever. Den kyrkliga traditionen har alltså mer än en gång varit vetekornet som lagts i jorden. Arvet har förenats med nuet och en ny planta vuxit upp. Så är det också idag. En ny planta är på väg upp i ljuset. Det handlar därför idag som i liknande situationer förr om att vara öppen för det livs-kraftiga, det som fortfarande håller, och att förena det gamla med en ny situation.

I slutet av 1990-talet var vi några som menade oss iaktta en snabbare och mer djupgående värderingsförskjutning än någonsin i människans historia. Vi grundade tillsammans ett Centrum för samtidsanalys för att studera detta.

I ett antal attitydundersökningar har Centrum för samtidsanalys fått siffror på och analyserat i hur hög grad de gamla mönstren för religiositet och värderingar dör bort i vår tid. Gamla tiders kyrklighet är ett minne blott. Andlighet i nya former växer på mässor, i bok-handlar och andliga coaching-seminarier. I och för sig är denna brytning inget nytt. Genom kyrkans historia går en spänning mellan dem som bygger sin tro på den andliga erfarenheten och dem som bygger tron på kyrkoinstitutionens ämbeten, trosformuleringar och traditioner.

Vår tid präglas bland annat av ett uppbrott från hierarkier och positioner till ett bejakande av hjärtats känslor. Vålds- och makt-strukturer ersätts av kärlek, omtanke och hjärtats värme. Gamla dogmer är inte längre självklara rättesnören när de konfronteras med den andliga erfarenheten. Den som är fixerad till det som håller på att försvinna kan tala aggressivt om en diffus andlighet. Den som lever i det nya kan sörja över att så mycket av det gamla har stelnat till tidsbundna dogmer och formler och över att inte bli tagen på allvar av alla dem som sitter fast i det gamla.

*

Bibeln är full av berättelser om paranormala upplevelser. Det officiella kyrkolivet har anpassat sig till en rationalistisk livssyn och predikar aldrig om dessa fenomen. Med serien I gränslandet i Nacka församlingshem har jag velat rikta uppmärksamheten mot för-trängda delar av det bibliska budskapet eller bortglömd kunskap om tillvarons funktion.

I åtta-tio-årsåldern hade jag en paranormal upplevelse som betytt mycket för mig. Jag minns fortfarande hur en osynlig kraft ingrep och räddade mitt liv. Jag var mitt i en kollision mellan en motorcykel och en hästskjuts, splittret for i luften men trots att jag var ca två meter från olyckan fick varken jag eller min cykel en skråma. En osynlig kraft grep sekunderna före olyckan min cykel i mörkret och styrde den från den punkt där motorcykeln körde in i hästskjutsen.
Jag tror att jag på grund av den upplevelsen är genuint nyfiken på tillvarons krafter och gärna vill veta mera om hur tillvaron är uppbyggd och fungerar. Detta kan komma i konflikt med det politiskt korrekta eller det kyrkligt vedertagna, men det kan jag i så fall inte undvika och är inte ensam om. Jag vill lyssna till människors upplevelser av det andliga och röra mig så fritt som möjligt i Andens värld, styrd endast av det som ger liv. Jag vill inte låsa in Gud bakom kyrkans murar. Jag störs av inskränkta människor som har bestämt i förväg hur allt skall vara för att vara rätt och av fantasilösa pösmunkar som är låsta i sin egen litenhet och vill pressa in alla andra i den.

För mig är Paulus en viktig person. Till mycket intressant han sagt hör att han uppenbarligen gjorde en själsresa eller hade en ut-ur-kroppen-upplevelse. Han blev uppryckt till tredje himlen och hörde ord som ingen människa kan eller får uttala (2 Korinthierbrevet 12 kap). Paulus har också uppmanat oss att inte släcka anden, inte förakta profetior, att pröva allt och ta vara på det som är bra (1 Thessalonikerbrevet 5 kap). ***